Cold comforts are the best comforts.
Touchdown and this chosen land proffers a welcoming kiss. It is not stifling, ill tasting, like that of home. Rather I am enveloped in a cool, clean embrace. The air is dry. A factor which has been missing during the extended arctic experience of Orkney’s deepest freeze for 20 years. Despite the significant temperature plummet (20 or so degrees below) it feels more comfortable in the superchilled outdoors.
Going home is something that has changed beyond recognition. Because instead of the heart wrenching farewell to Scotland there were instead a few tears of relief as darling Sweden came back into sight. Time warp over, now to feel again. The announcements are in Swedish och det blir lugnt och längtan igen. Jag saknar husdjuret mer än jag trodde på.
Trotts att jag kommer tillbaka med ett tungt hjärta är jag glad i alla fall. Livet börjar igen. Det finns tid att umgås med de som har stannat och att prata om tillkommande året. Som alltid, ska jag och Mahgol reda upp världen. Mitt själ är tre gånger förstor för den här kröppen. Det finns mycket att göra. Många ska flytta, flera ska resa bort. Till och med jag planera ett bytt av miljön. Snart blir det en mindre lägenhet, och närmare till vänner och stan. Jobbet kommer att äta min tid, tillsammans med plugg och VSS… för det är jag tacksam.
Men det finns även adventure på gång. Jag måste lära mig att samla pengarna i stället av grejar och kolla på tåg tidtabellen igen. Det finns en rut mellan nord och södra, västre och öster, vikingar och den exotisk land. Det är inte landet utan resan som jag längtar efter. Okända människa, enkla, billiga mat och att undrar på allt som kör förbi mitt fönster.
På slutet av augusti är det södra Polen, bröllopet och gamla vänner. Men hur jag kommer dit är frågan. Nu börjar nästa delen av historian.








