De här är dagarna var man kan allt. Eller, man vågar allt. Eller, man vågar mer än förre. Det finns otroligt mycket kunskap som man aldrig kommer att ha, och detta bör man bry sig inte om. Så länge som man försöker med nåt blir livet rörande. Jag kommer inte ihåg den sista gången där vi hade det verkligen tråkig, fast grammatik lektioner blir lite sömnig ibland. Vi har brist om tid, och brist om ordförråd. Att förstår det abstrakta behöver man rymma genom språket som smältvatten.
Smältvatten. Det kommer! Våren börjar vissa sig. Hon pekar med solen och uppmuntrar fåglarna att vakna oss tidigare varje dag. Så det bit tvätt och städning och nya hopp. Garderoben har tomts, och idéerna ordnar sig. Nu finns det en hög med randiga tankar mitt i hjärnan. KAOS blir aktuellt igen. Det känns bra att hålla penslar och nöja av färger som spridda sig över duken som glädje. De rensar bort smuts av spända musklar och får man att andas.
Snart ska jag ute och köra igen. Om det är modigt vet jag inte. Men för att jag har tillgången till bil då vågar jag prova. Till och med vågar jag gå ensam till fest, det finns människor som jag vill vara med! Det är snart vår.

Läxan:
Recension av Man har skjutit ett lejon av Maria Wine
Barn memoar är en växande genre, särskild bland historier om olyckliga dysfunktionella familjer eller dem med störande mediska problem. Maria Wines Man har skjutit ett lejon instämmer den förre, fast historien är inte alls nutida. Boken hade sin första utgång 1951 och uppdaterades vid sjuttiotalet. Trots det, berättelsen läses fortfarande fräsch och aktuellt.
Lilla flickan Karla (Wine) lämnades av sin mamma på ett barnhem när hon hade fyllt just fyra år. Historien beskriver grymt personligt Karlas uppväxt på hemmet och snarare, hos hennes fosterföräldrar. Efter sådant utmönstring kände den stackars flickan att livet var hemskt och orättvist och det lät ofta så. Genom barnens ögonen ser vi hur mobbning och naturliga rädsla ger form åt ens uppförande samt personlighet. Däremot, det som skadar ett barn kan göra den blivande vuxen starkare. Som den metaforiska lejon, hittas Karla så småningom sin stryka och glädje i livet.
Författaren skriver suveränt från barnens synpunkt. Även om inledning är betydligt invecklade historian blir snart strömnig och med så vackra framställda upplevelser att man är tvungen att hålla i sig. Den korta delen var författaren berättar om snattade svartvinbär som ”svarta tårar” som ”smakade som den godnattkyss från min mor”, och följande smärtan av samvetet, är en strålande exempel av innersta naturen av barnens tankar. Boken är understruken med passager av lika sanslösa rörande språk. Den är lätt att läsa men förutställer återkommande starka bilder.
Man har skjutit ett lejon är, enligt min åsikt, en ytterst fin beskrivning av en olycklig barndom. Den exemplifieras till och med hur barn påverkas av, och upptäcker sina omgivningar. Skrift stilen är tydligt samt känslomässigt och framför läsare försvarslös insikt till Wines erfarenhet som ungdom igenom både sorg och jubel. Den påminnas av Laurie Lees Cider With Rosie och är en måste för alla intresserade av mänskliga historier.